Walles röda blogg

 

Läser på webb-tidningen Arbetet.se om nästa steg i arbetsköparnas involvering i valrörelsen. Sedan tidigare har vissa företag, däribland hamburgerkedjan Max, skickat brev med "information" om vad ett eventuellt regeringskifte enligt dem kommer att innebära. Visitas nya kampanj går ett antal steg för långt! Hur naiv får man egentligen vara? Liselott säger:

"– Vi tvingar ingen. Visita uppmuntrar medlemsföretagen till nära dialog med sina anställda. Men om någon inte vill ska det respekteras, det är vi noga med."

Varför Liselott Floréns försäkringar om frivillighet bara är en dimridå:
Det säger sig egentligen självt. Om chefen kommer och presenterar en åsikt så är du automatiskt i underläge. Vem vill säga emot chefen "i onödan"? Särskilt om du har en otrygg anställning (50% inom hotell & restaurang enligt HRF). Jag minns min förra chef på företaget jag är uthyrd till (alltså inte min riktiga chef- men hon som avgör hur länge jag får vara kvar där...) som på en fikapaus började prata om behovet av jakt på varg. Jag gjorde vissa invändningar om att hon hade fel - hon höjde rösten, jag tänkte "inte lönar det sig att säga emot". Jag rundade av utan att hålla med, men utan att säga mer och gick tillbaka till mitt skrivbord...

Detta gällde alltså en diskussion som inte på något sätt hade med jobbet att göra. Säg istället att du är anställd på timmar, jobbar nästan heltid, du försörjer dig som servitör på en krog. Du är under trettio, inte mycket livserfarenhet. Restaurangen har ingen fackklubb (de flesta restauranger har inte det). Chefen kommer och säger "ni ska ha nya T-shirts" samtidigt som hen lite kort informerar om vad den s.k. dubbelstöten är och vad den skulle innebära för företaget. Vem ställer frågor i det läget? Har man tur på företaget så finns det en sån där riktigt gammal veteran servitris på jobbet som, med 20 år i branschen både lyckats få fast anställning OCH tillräckligt med skinn på näsan för att våga bita tillbaka. Grejen är ju att det inte "bara" handlar om att "våga" stå upp för dina åsikter. Chansen är ju stor att den genomsnittsliga servitrisen/hotellreceptionisten inte har satt sig in i frågan sen tidigare. Kanske bara har en vag känsla av att "det här är ju politik, känns lite obehagligt".

Även om den anställde känner till frågan och har en åsikt - att med kort varsel samla tankarna och säga emot "på ett lagom sätt" när chefen kommer förberedd och presenterar något som självklart, det är minst sagt mycket begärt. Vi pratar ju inte om en värderingsfråga som högre skatt för de rika eller liknande - utan om något som jag är övertygad om att de flesta uppfattar som en detaljfråga. En detaljfråga som dessutom Visita driver med mycket högt tonläge och målar upp den som om den är helt avgörande för branschen. Titta gärna på deras kampanjsida för att få en bild.

Återigen - 50% av de anställda i branschen har en osäker anställning. Det positiva är att restauranger brukar tänka sig noga för innan de gör något som kan uppfattas som kontroversiellt och riskera sitt kundunderlag. Dock - EN enda anställda som känner sig tvingad att delta i politiskt propagerande mot sin vilja är ett oerhört stort demokratiskt problem.

Med detta sagt så finner jag det minst sagt märkligt att ovanstående kampanj inte med ett ord uppmärksammats på www.hrf.net eller på HRF:s twitterkonto, ej heller på min partikamrat Jenny Bengtssons twitterkonto. Särskilt märkligt eftersom Jenny Bengtsson är intervjuvad i artikeln. Hon säger:

– Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet, säger Jenny Bengtsson, ordförande i HRF:s avdelning 2. I det ingår att bestämma arbetsklädsel. Så det är nog bara att ta på sig kampanjtröjan.

Även om syftet med uttalandet är att markera hur illa det är med kampanjen - att markera att de anställda inte har något val, så hoppas jag inte att de nöjer sig med ett sådant konstaterande. Om Jenny Bengtsson och Per Persson har rätt - att de anställda inte har rätt att vägra - då borde HRF omedelbart kalla till förhandling. Grundlagens rätt till att inte behöva ta ställning politiskt offentligt måste rimligen väga tyngre än kollektivavtalets skrivningar om att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Dessutom måste de ännu tydligare ut i debatten - i media, men också gentemot medlemmar (och alla oorganiserade). Tidigare har fackets tidning Hotellrevyn beskrivit hur anställda tvingas lägga ut politiska pamfletter till exempel på hotellrum. Nu tar alltså arbetsgivaren det ett steg till och vill få anställda att bli reklampelare. Det är principfrågan som är det viktiga eftersom HRF rimligt nog* är för den lägre momsen på restaurangbesök (eg likställa det med matmomsen), men delar oppositionens inställning att sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar varit ineffektiv.

Jag kommer inte sätta min fot på någon restaurang eller krog där personalen går runt i Visitas politiska T-shirts. Inte för sakfrågans skull - utan för att jag värnar om verklig yttrande- och åsiktsfrihet.

* Rimligt eftersom det dels handlar om betydligt större summor för den enskilda restaurangen, vilket gynnar de arbetsgivare som ska ge deras medlemmar jobb och högre löner. Dels så finns det gränsdragningsproblem där färdigmat i affären enligt S+V ska ha lägre moms än dagens lunch i personalmatsalen. För mig är det ett val om att få in mer pengar till välfärden och då kan det nog vara värt det. Däremot har jag all förståelse för att facket gör en annan bedömning.