Varning för folk som tar sig själva på för stort allvar...

(varning för nördig vägg av text)

Idag har jag läst i Göteborgs Posten om att Jahja Zeqiraj lämnar Socialdemokraterna för det nya partiet Demokraterna. Liksom tidigare miljöpartisten Henrik Munck så sitter han dock kvar på sina uppdrag
 
Det är inte ovanligt med sådana här manövrar just så här dags ett valår. Nya listor ska sättas, diskussioner kring vad partierna vill för den kommande mandatperioden brukar gå höga. Det kan vara känslosamt, särskilt för dem som inte får förnyat förtroende. Jag har varit aktiv i Vänsterpartiet med ungdomsförbund i snart 25 år. Har haft många olika typer av uppdrag, men rätt ofta varit valberedare. Har också genom åren skaffat mig viss insyn i Socialdemokratin och lite mindre i de borgerliga partierna. Här kommer därför en allmän reflektion - inte direkt kopplat till Jahja och Henrik, utan mer fenomenet som sådant.
 
 
På grund av risken för konflikter och känslostormar brukar många valberedningar kontakta dem som inte får förnyat förtroende på valbar plats/lika hög plats inför ny mandatperiod. Ni vet, det som media brukar kalla för "petning". Fördelen med en sådan manöver är att man får chansen att förbereda den aktuella kamraten så den dessutom får valet att säga "nej-tack, jag ställer inte upp". Kamraten räddar äran och det kan vara bra för stämningen. Nackdelen är att det är särbehandling och dessutom bryter mot principen "alla poster räknas som obesatta". Det blir gränsdragningar och så vidare. I ren formell mening finns det inget som heter petning inför en ny mandatperiod. Petning kan jag acceptera att det som hände på Intraservice kan kallas - där stora delar (ingen från Vänsterpartiet) ombads av sina partier att avgå mitt i mandatperioden. Sedan ett par år så har valberedningen i Vänsterpartiet Göteborg haft som policy att generellt inte prata med någon innan vi publicerar våra förslag, om inte väldigt speciella omständigheter föreligger. 
 
I de flesta fall slutar det oavsett vilken av ovanstående strategier man väljer med lite hårda ord och voteringar på årskonferens/-möte/-kongress. Därefter blir antingen valberedningen överkörd eller så bekräftas valberedningens förslag. Ibland blir det som nämnts ovan så att kamraten accepterar valberedningens förslag och ingen strid förekommer. Det minst vanliga - men det som märks mest - är när någon går ut i media och vevar. 

Tre anledningar till att det kan bli otrevligt.
Tvärtom mot vad många tror - inom och utom partierna - så är min fasta övertygelse att det enskilt största faktorn här är prestige. Vi vill alla bli omtyckta, vi vill alla känna att vi uppskattas och får respekt för det arbete vi lägger ner. Tvärtemot vad många också tror så lägger de flesta politiker ner rejält med tid och engagemang i de uppdrag de har.

Ligger det politik bakom att man inte får förnyat förtroende vill man kanske också slåss för att visa att man gjort rätt avvägningar och så vidare. Kan i vissa fall helt ärligt handla om att man ser sin motkandidat som någon som skulle föra partiet helt i fel riktning - då är det klart man slåss! Även om de flesta partier - i alla fall de på vänstersidan i politiken - skulle säga att politikens utformning är en kollektiv process så är det ändå så att det påverkar en hel del vem som blir till exempel gruppledare och kanske får en arvoderad plats och kan ägna sig åt politik på hel- eller deltid. 

Den absolut tråkigaste anledningen är när man anar att det finns en materiell grund till att kamrater går i taket över att förslaget inte placerar dig där du är idag. Ovanligt att någon skulle erkänna att detta spelar in, men jag sett tillfällen där det helt klart varit så - oftast i kombination med någon av de andra anledningarna ska sägas. De som känner mig vet att jag är en stor anhängare av att vi ska bli fler förtroendevalda LO-medlemmar och arbetare/lägre tjänstemän överlag. MEN - här finns det en fälla som vi har betydligt större risk att trampa i en våra högutbildade och högavlönade kamrater. Vad jag har sett över åren så finns det ett klart samband mellan skillnad i lön och arbetsvillkor mellan politikerns riktiga jobb och de villkor som uppdraget ger och vilken reaktion det blir. Om jag har ett jobb jag vantrivs med och jag dessutom lagt mig till med en livsstil som inte ekonomiskt är hållbar när jag ska sluta med mitt uppdrag, ja, då kan det bli jobbigt. Mitt råd är alltid till vänner och nya kamrater som får förtroendeuppdrag - även om de ger begränsat med pengar - ändra inte livsstil. Åk på intressant resa för att koppla av, ät ute ibland, betala gamla skulder, laga dina tänder - visst. Skaffa dig en ny bostad som ger dig högre hyra än vad som är rimligt utifrån ditt riktiga jobb? RIKTIGT dålig idé... Det här är bara en av alla skäl till att vi i Vänsterpartiet har partiskatt. 

Som sagt- väldigt sällan någon erkänner den sista anledningen, men den kan finnas där. Jag har haft perioder i mitt liv där jag inte skulle klarat mig utan arvoden. Dit vill jag inte igen, riktigt jobbigt. Vad ska jag göra om jag blir missnöjd med Vänsterpartiet så till den milda grad att jag vill avgå?´Eller om partiet är missnöjt med mig? Vanligare för mig har dock varit att jag tyckt att mitt jobb varit tråkigt så det varit skönt att få vara tjänstledig ibland.

Det val som man ställs inför när man märker att man inte har det förtroendet man trodde att man hade...
 
Vad gör man efter årsmötet/-kongressen/-konferensen då?
Partikulturerna varierar väldigt - ska nog skriva ett eget inlägg om det vid tillfälle. I korthet så är det så att (s) och (v) är mer noga med att företrädarna ska förankra vad de gör med partiorganisationen medan borgerliga partiers företrädare har mer personliga mandat. Mina åsikter här bygger självklart på denna mer socialistiska syn på politiken. 

Att ta strid på årskonferensen eller motsvarande när till exempel listor sätts är inte problematiskt. Det har man rätt att göra, jag skulle till och med säga att det är snudd på odemokratiskt att själv välja att acceptera valberedningens förslag. Medlemmarna ska få möjlighet att rösta på den de vill ha! Valberedningen är mer vägledning för att säkerställa bred och liknande. Däremot så om man vet med sig att man gjort något dumt (Metoo-relaterat, sagt politiskt olämpliga saker på fyllan, osv) så kan det vara klart rimligt att man drar sig ut för att hindra en destruktiv diskussion. Handlar det om politik ska man så klart ta striden! I Vänsterpartiet och andra mindre partier finns det ju ofta en annan aspekt som också är rimlig. Om man bara har två mandat i kommunfullmäktige så kan det vara fullt rimligt att avgå efter ett par mandatperioder för att släppa fram en ny, helst då inte samtidigt som den andre avgår. Här kan ibland den aktuella kamraten behöva en "vänlig" vink om detta från valberedningen. 

Så, när diskussionen är över och man inte längre toppar listan utan står där bak på ankarplatsen, vad gör man då? Ja. Här finns det flera vägar att gå. En dålig väg är utan tvekan att helt plötsligt komma på att partiet är skitdåligt och att man minsann passar bättre i ett annat parti! Här ser ni ju såklart ett exempel på en nackdel med upplägget där valberedningen pratar med någon i förväg innan de offentliggör listan. Om personen då INTE är lojal - då kan ord stå mot ord om anledningen till att personen går ut i media. Har däremot förslaget nått alla medlemmarna och kamraten havererar efter det. Då är det rätt uppenbart - i alla fall partiinternt att hen bara havererar.  En annan riktigt dålig väg är att bli rättshaverist inom partiet och anklaga ledningen för både det ena och det andra. Kombinera gärna detta med att sitta kvar på de uppdrag du har och använda dessa för att få utrymme att kasta skit på ditt parti. Det är så oerhört sorgligt när sådant händer. Jag har sett folk som slitit och gjort nytta för partier i decennier totalt sabotera sitt eftermäle. Jag har också sett folk som tydligt varit missnöjda, visat att de inte är nöjda, pausat sig och kommit tillbaka till andra uppdrag lite senare. De sistnämnda möts med stor respekt.

Det centrala här är att vi är inte med i ett parti för vår egen skull - vi är med i ett parti för att förändra samhället. Jag är medlem i Vänsterpartiet för att jag vill ha ett mer jämställt och rättvist samhälle. Ett samhälle där demokratin utsträckts på alla områden, även den ekonomiska. Verktyget är då ett parti, ett parti som ställer upp i val. Partiet formar kollektivt vår politik och vi ska också använda våra resurser där de behövs bäst just nu. I det ingår det att man bara förvaltar uppdrag, man äger dem inte. Partiet äger dem. Jag väljer hur mycket tid jag vill ge partiet - men vi bestämmer tillsammans vilka som företräder partiet. Därför är det orimligt att som nu Jahja väljer att göra - sitta kvar som nämndsordförande i Västra Hisingen trots att han lämnar socialdemokratin. Därför var det orimligt att Gudrun Schyman inte lämnade riksdagen när hon hoppade av Vänsterpartiet när vi inte tyckte att en skattefifflare kunde vara vår partiledare. Listan kan göras längre.

Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tydliggör ovanstående inställning väldigt tydligt till sina förtroendevalda. Socialdemokraterna i Göteborg låter till exempel kandidaterna signera det här: 
 
"Jag är medveten om att inneha ett politiskt uppdrag förutsätter förtroende under hela mandatperioden. Under mandatperioden avgör distriktsstyrelsen eller dom de delegerar frågan till om jag brustit i förtroende. Om förtroendet brister eller om jag lämnar Socialdemokraterna kommer jag avsäga mig mitt/mina uppdrag. Detta gäller även om jag bryter mot övriga regler i denna kandidatförsäkran."

Liknande försäkran förekommer inom Vänsterpartiet. Det är solklart vad som gäller när man ger sig in i det hela. Att Jahja Zeqiraj som jag känner som en sympatisk och kompetent lokalpolitiker agerar på det här sättet förvånar mig. Man gör slut och ordnar till sina affärer innan man går in i en ny relation. Annars blir det lätt bittert. 
 
Vill avsluta med att säga att jag självklart delar Vänsterpartiet Biskopsgården-Torslandas ställningstagande i det här aktuella fallet:

"Idag fick vi beskedet att Jahja Zeqiraj, ordförande i Stadsdelsnämnden Västra Hisingen, byter parti från Socialdemokraterna till Demokraterna. Det innebär att stadsdelsnämnden nu har en borgerlig nämndordförande. Göteborgarna har inte röstat för detta. Vänsterpartiet ingår i ett rödgrönt samarbete och vi vill därför ha en rödgrön politiker som nämndordförande. Vi tar däremot inte ställning till interna konflikter inom Socialdemokraterna.

Som socialister och feminister är vi beredda att fortsätta att förhandla med alla politiska partier om vi kan uppnå förbättringar för arbetarklassen och reformer för rättvisa."

Nu blev det här alldeles för långt för att jag skulle få plats att skriva något om Demokraterna. Detta parti som någon kamrat beskrev som "Maskulint initiativ" eller "tummelplats för män med sårat ego". Det får helt enkelt anstå till ett senare tillfälle, men tydligt är att de är väldigt otydliga med vad de står i de stora frågorna kring till exempel Allmännyttans roll i framtidens Göteborg.