Varning för folk som tar sig själva på för stort allvar...

(varning för nördig vägg av text)

Idag har jag läst i Göteborgs Posten om att Jahja Zeqiraj lämnar Socialdemokraterna för det nya partiet Demokraterna. Liksom tidigare miljöpartisten Henrik Munck så sitter han dock kvar på sina uppdrag
 
Det är inte ovanligt med sådana här manövrar just så här dags ett valår. Nya listor ska sättas, diskussioner kring vad partierna vill för den kommande mandatperioden brukar gå höga. Det kan vara känslosamt, särskilt för dem som inte får förnyat förtroende. Jag har varit aktiv i Vänsterpartiet med ungdomsförbund i snart 25 år. Har haft många olika typer av uppdrag, men rätt ofta varit valberedare. Har också genom åren skaffat mig viss insyn i Socialdemokratin och lite mindre i de borgerliga partierna. Här kommer därför en allmän reflektion - inte direkt kopplat till Jahja och Henrik, utan mer fenomenet som sådant.
 
 
På grund av risken för konflikter och känslostormar brukar många valberedningar kontakta dem som inte får förnyat förtroende på valbar plats/lika hög plats inför ny mandatperiod. Ni vet, det som media brukar kalla för "petning". Fördelen med en sådan manöver är att man får chansen att förbereda den aktuella kamraten så den dessutom får valet att säga "nej-tack, jag ställer inte upp". Kamraten räddar äran och det kan vara bra för stämningen. Nackdelen är att det är särbehandling och dessutom bryter mot principen "alla poster räknas som obesatta". Det blir gränsdragningar och så vidare. I ren formell mening finns det inget som heter petning inför en ny mandatperiod. Petning kan jag acceptera att det som hände på Intraservice kan kallas - där stora delar (ingen från Vänsterpartiet) ombads av sina partier att avgå mitt i mandatperioden. Sedan ett par år så har valberedningen i Vänsterpartiet Göteborg haft som policy att generellt inte prata med någon innan vi publicerar våra förslag, om inte väldigt speciella omständigheter föreligger. 
 
I de flesta fall slutar det oavsett vilken av ovanstående strategier man väljer med lite hårda ord och voteringar på årskonferens/-möte/-kongress. Därefter blir antingen valberedningen överkörd eller så bekräftas valberedningens förslag. Ibland blir det som nämnts ovan så att kamraten accepterar valberedningens förslag och ingen strid förekommer. Det minst vanliga - men det som märks mest - är när någon går ut i media och vevar. 

Tre anledningar till att det kan bli otrevligt.
Tvärtom mot vad många tror - inom och utom partierna - så är min fasta övertygelse att det enskilt största faktorn här är prestige. Vi vill alla bli omtyckta, vi vill alla känna att vi uppskattas och får respekt för det arbete vi lägger ner. Tvärtemot vad många också tror så lägger de flesta politiker ner rejält med tid och engagemang i de uppdrag de har.

Ligger det politik bakom att man inte får förnyat förtroende vill man kanske också slåss för att visa att man gjort rätt avvägningar och så vidare. Kan i vissa fall helt ärligt handla om att man ser sin motkandidat som någon som skulle föra partiet helt i fel riktning - då är det klart man slåss! Även om de flesta partier - i alla fall de på vänstersidan i politiken - skulle säga att politikens utformning är en kollektiv process så är det ändå så att det påverkar en hel del vem som blir till exempel gruppledare och kanske får en arvoderad plats och kan ägna sig åt politik på hel- eller deltid. 

Den absolut tråkigaste anledningen är när man anar att det finns en materiell grund till att kamrater går i taket över att förslaget inte placerar dig där du är idag. Ovanligt att någon skulle erkänna att detta spelar in, men jag sett tillfällen där det helt klart varit så - oftast i kombination med någon av de andra anledningarna ska sägas. De som känner mig vet att jag är en stor anhängare av att vi ska bli fler förtroendevalda LO-medlemmar och arbetare/lägre tjänstemän överlag. MEN - här finns det en fälla som vi har betydligt större risk att trampa i en våra högutbildade och högavlönade kamrater. Vad jag har sett över åren så finns det ett klart samband mellan skillnad i lön och arbetsvillkor mellan politikerns riktiga jobb och de villkor som uppdraget ger och vilken reaktion det blir. Om jag har ett jobb jag vantrivs med och jag dessutom lagt mig till med en livsstil som inte ekonomiskt är hållbar när jag ska sluta med mitt uppdrag, ja, då kan det bli jobbigt. Mitt råd är alltid till vänner och nya kamrater som får förtroendeuppdrag - även om de ger begränsat med pengar - ändra inte livsstil. Åk på intressant resa för att koppla av, ät ute ibland, betala gamla skulder, laga dina tänder - visst. Skaffa dig en ny bostad som ger dig högre hyra än vad som är rimligt utifrån ditt riktiga jobb? RIKTIGT dålig idé... Det här är bara en av alla skäl till att vi i Vänsterpartiet har partiskatt. 

Som sagt- väldigt sällan någon erkänner den sista anledningen, men den kan finnas där. Jag har haft perioder i mitt liv där jag inte skulle klarat mig utan arvoden. Dit vill jag inte igen, riktigt jobbigt. Vad ska jag göra om jag blir missnöjd med Vänsterpartiet så till den milda grad att jag vill avgå?´Eller om partiet är missnöjt med mig? Vanligare för mig har dock varit att jag tyckt att mitt jobb varit tråkigt så det varit skönt att få vara tjänstledig ibland.

Det val som man ställs inför när man märker att man inte har det förtroendet man trodde att man hade...
 
Vad gör man efter årsmötet/-kongressen/-konferensen då?
Partikulturerna varierar väldigt - ska nog skriva ett eget inlägg om det vid tillfälle. I korthet så är det så att (s) och (v) är mer noga med att företrädarna ska förankra vad de gör med partiorganisationen medan borgerliga partiers företrädare har mer personliga mandat. Mina åsikter här bygger självklart på denna mer socialistiska syn på politiken. 

Att ta strid på årskonferensen eller motsvarande när till exempel listor sätts är inte problematiskt. Det har man rätt att göra, jag skulle till och med säga att det är snudd på odemokratiskt att själv välja att acceptera valberedningens förslag. Medlemmarna ska få möjlighet att rösta på den de vill ha! Valberedningen är mer vägledning för att säkerställa bred och liknande. Däremot så om man vet med sig att man gjort något dumt (Metoo-relaterat, sagt politiskt olämpliga saker på fyllan, osv) så kan det vara klart rimligt att man drar sig ut för att hindra en destruktiv diskussion. Handlar det om politik ska man så klart ta striden! I Vänsterpartiet och andra mindre partier finns det ju ofta en annan aspekt som också är rimlig. Om man bara har två mandat i kommunfullmäktige så kan det vara fullt rimligt att avgå efter ett par mandatperioder för att släppa fram en ny, helst då inte samtidigt som den andre avgår. Här kan ibland den aktuella kamraten behöva en "vänlig" vink om detta från valberedningen. 

Så, när diskussionen är över och man inte längre toppar listan utan står där bak på ankarplatsen, vad gör man då? Ja. Här finns det flera vägar att gå. En dålig väg är utan tvekan att helt plötsligt komma på att partiet är skitdåligt och att man minsann passar bättre i ett annat parti! Här ser ni ju såklart ett exempel på en nackdel med upplägget där valberedningen pratar med någon i förväg innan de offentliggör listan. Om personen då INTE är lojal - då kan ord stå mot ord om anledningen till att personen går ut i media. Har däremot förslaget nått alla medlemmarna och kamraten havererar efter det. Då är det rätt uppenbart - i alla fall partiinternt att hen bara havererar.  En annan riktigt dålig väg är att bli rättshaverist inom partiet och anklaga ledningen för både det ena och det andra. Kombinera gärna detta med att sitta kvar på de uppdrag du har och använda dessa för att få utrymme att kasta skit på ditt parti. Det är så oerhört sorgligt när sådant händer. Jag har sett folk som slitit och gjort nytta för partier i decennier totalt sabotera sitt eftermäle. Jag har också sett folk som tydligt varit missnöjda, visat att de inte är nöjda, pausat sig och kommit tillbaka till andra uppdrag lite senare. De sistnämnda möts med stor respekt.

Det centrala här är att vi är inte med i ett parti för vår egen skull - vi är med i ett parti för att förändra samhället. Jag är medlem i Vänsterpartiet för att jag vill ha ett mer jämställt och rättvist samhälle. Ett samhälle där demokratin utsträckts på alla områden, även den ekonomiska. Verktyget är då ett parti, ett parti som ställer upp i val. Partiet formar kollektivt vår politik och vi ska också använda våra resurser där de behövs bäst just nu. I det ingår det att man bara förvaltar uppdrag, man äger dem inte. Partiet äger dem. Jag väljer hur mycket tid jag vill ge partiet - men vi bestämmer tillsammans vilka som företräder partiet. Därför är det orimligt att som nu Jahja väljer att göra - sitta kvar som nämndsordförande i Västra Hisingen trots att han lämnar socialdemokratin. Därför var det orimligt att Gudrun Schyman inte lämnade riksdagen när hon hoppade av Vänsterpartiet när vi inte tyckte att en skattefifflare kunde vara vår partiledare. Listan kan göras längre.

Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tydliggör ovanstående inställning väldigt tydligt till sina förtroendevalda. Socialdemokraterna i Göteborg låter till exempel kandidaterna signera det här: 
 
"Jag är medveten om att inneha ett politiskt uppdrag förutsätter förtroende under hela mandatperioden. Under mandatperioden avgör distriktsstyrelsen eller dom de delegerar frågan till om jag brustit i förtroende. Om förtroendet brister eller om jag lämnar Socialdemokraterna kommer jag avsäga mig mitt/mina uppdrag. Detta gäller även om jag bryter mot övriga regler i denna kandidatförsäkran."

Liknande försäkran förekommer inom Vänsterpartiet. Det är solklart vad som gäller när man ger sig in i det hela. Att Jahja Zeqiraj som jag känner som en sympatisk och kompetent lokalpolitiker agerar på det här sättet förvånar mig. Man gör slut och ordnar till sina affärer innan man går in i en ny relation. Annars blir det lätt bittert. 
 
Vill avsluta med att säga att jag självklart delar Vänsterpartiet Biskopsgården-Torslandas ställningstagande i det här aktuella fallet:

"Idag fick vi beskedet att Jahja Zeqiraj, ordförande i Stadsdelsnämnden Västra Hisingen, byter parti från Socialdemokraterna till Demokraterna. Det innebär att stadsdelsnämnden nu har en borgerlig nämndordförande. Göteborgarna har inte röstat för detta. Vänsterpartiet ingår i ett rödgrönt samarbete och vi vill därför ha en rödgrön politiker som nämndordförande. Vi tar däremot inte ställning till interna konflikter inom Socialdemokraterna.

Som socialister och feminister är vi beredda att fortsätta att förhandla med alla politiska partier om vi kan uppnå förbättringar för arbetarklassen och reformer för rättvisa."

Nu blev det här alldeles för långt för att jag skulle få plats att skriva något om Demokraterna. Detta parti som någon kamrat beskrev som "Maskulint initiativ" eller "tummelplats för män med sårat ego". Det får helt enkelt anstå till ett senare tillfälle, men tydligt är att de är väldigt otydliga med vad de står i de stora frågorna kring till exempel Allmännyttans roll i framtidens Göteborg.

Vänsterpartiet Göteborg redo för valrörelsen!

 Jag i talarstolen på Blå Stället i Angered. Foto: Christina Vilhelmsson
 
I helgen samlades hundratalet Vänsterpartistiska ombud och förtroendevalda för att lägga upp planerna för valrörelsen. Fredagen och lördagen ägnades åt Verksamhetsplan och Valplattform, medan söndagen ägnades åt att utmejsla det Kommunpolitiska Program (KPP) som ska fungera som rättesnöre för våra parlamentariker den kommande mandatperioden.
 
Intressanta beslut som jag följde extra noga:
 
- Vår valhemsida ska finnas i versioner på flera olika språk; engelska, lätt svenska, kurdiska (två dialekter), romani chib, finska, persiska och somaliska. Motionen var inskickad som föreningsmotion från Backa. Bakgrunden är att vi tidigare år tryckt flygblad på olika språk. Det har varit praktiskt otympligt och inte särskilt effektivt. Vem vill ha information på svenska och vem vill ha det på något annat språk - och i så fall vilket? 
Partiskatten ska höjas till 15%. I dag är den 10% av det våra fritidspolitiker får i arvode. Mycket viktiga pengar för distriktet som redan bidragit till att partiet står ekonomiskt bättre rustat än någon gång under mina 25 år i rörelsen. Det är också en sund signal till väljarna att vi inte tar uppdrag för arvodens skull.
- Vi står upp för förskolerna. Vi understryker förskolans pedagogiska uppdrag och att det inte bara handlar om att föräldrarna ska kunna jobba. Vi kommer driva ökad rätt till förskola för alla barn, men också gör vi tydligt att vi tycker det är viktigt med läroplan och utbildad personal, vilket t.ex. inte krävs av så kallad pedagogisk omsorg.
Stoppa privatiseringarna - riv upp LOV. Inget oväntat att vi är emot privata vinstintressen inom såväl daglig verksamhet som äldreomsorgen, men även självklarheter ska slås fast!
Bevaka LOV för daglig verksamhet. Idag åker brukarna med vår egen personal, samma personal och utan avgifter. Nu övergår ansvaret för detta till samma enhet som handhar färdtjänsten. Vi är tydliga med att det är viktigt att kvalitén bibehålls och att de inte får ökade utgifter.
- Färdtjänst är kollektivtrafik. Vi upprepade vår grundläggande syn att färdtjänsten är en del av kollektivtrafiken. I dag kan man inte boka färdtjänst efter klockan 22:00. Det tycker vi är tokigt och vi ska verka för en ändring.

Utöver dessa exempel så slogs det givetvis fast att vi försvarar allmännyttan, kommunal mark och mycket annat som är klassisk vänsterpolitik. 
 
Efter långa och intressanta politiska diskussioner tog vi oss också tid att bestämma vilka som ska in och slåss i parlamentet för att verkställa det hela:
 Våra tre toppnamn inför valet 2018: Eva Olofsson (Regionlistan), Maj Karlsson (Riksdagslistan) samt Daniel Bernmar (Kommunlistan). Foto: Vänsterpartiet Göteborg
 
RIKSDAGSLISTAN*:

Konferensen beslöt- efter några omröstningar att helt gå på valberedningens förslag till Riksdagslista.
 
  1. Maj Karlsson, 38, Politisk sekreterare/ Riksdagsledamot, Stigberget

  2. Yasmine Posio Nilsson, 44, Stödassistent/ Riksdagsledamot Länsmansgården

  3. Tony Haddou, 29, Regional samordnare Rambergsstaden

  4. Hanna Klang, 35, Bartender/Förskolelärarstudent Stigberget

  5. Monika Djurner, 39, Sjuksköterska Kyrkbyn

  6. Finn Hellman, 43, Journalist Majorna

  7. Ann Ighe, 49, Universitetslektor Inom Vallgraven

  8. Johanna Eliasson, 42, Handläggare Kålltorp

  9. Babak Kohsravi, 50, Ingenjör Kaverös

  10. Frida Tånghag, 29, Kock Södra Kortedala

  11. Christian Forsman, 34, Bartender Majorna

  12. Yvonne Palm, 64, Förskolelärare Linnarhult

  13. Jesper Berglund, 38, Grundskolelärare Backa

  14. Amanda Kappelmark, 31, Kanslist Högsbohöjd

  15. Rebar Alnazar, 25, Student Angered Centrum

  16. Maria Sundkvist, 32, Skolkurator Jättesten

  17. Patrik Helgeson, 33, Gymnasielärare Södra Biskopsgården

  18. Gertrud Ingelman, 65, Gymnasielärare Masthugget

  19. Carina Örgård, 48, leg Psykoterapeut Krokslätt

  20. Daniel Carlenfors, 40, Bostadsaktivist Högsbohöjd

 
REGIONLISTAN*:
 
Konferensen gick i det stora hela på valberedningens förslag, men den lyfte upp sjuksköterskan från Biskops-gården Can Altintasli till säker valbar plats.

  1. Eva Olofsson, 66, Oppositionsråd Olivedal

  2. Monika Djurner, 39, Sjuksköterska Kyrkbyn

  3. Carina Örgård, 48, leg Psykoterapeut Krokslätt

  4. Lars-Erik Hansson, 66, pensionerad Läkare Önnered

  5. Jesper Johansson, 39, Skolspsykolog Björkekärr

  6. Can Altintasli, 37, Sjuksköterska Norra Biskopsgården
  7. Nadia Mousa, 56, Föreningsaktivist Eriksbo

  8. Finn Hellman, 43, Journalist Majorna

  9. Louise Granath, 29, Doktorand Björkekärr

  10. Alejandro Del Castillo 53, Video fotograf/redigerare Lövgärdet

  11. José Arevalo, 69, pensionerad Undersköterska Gamlestaden

  12. Gunilla Hellén, 37, Personalhandläggare Lunden

  13. Jöran Fagerlund, 46, Kommunikatör Gårdstensberget

  14. Gertrud Ingelman, 65, Gymnasielärare Masthugget

  15. Frida Tånghag, 29, Kock Södra Kortedala

  16. Patrik Helgeson, 33, Gymnasielärare Södra Biskopsgården

  17. Tuija Fabernäs, 68, pensionerad Läkarsekreterare Skälltorp

  18. Jennie Wadén, 34, Ombudsman Guldringen

  19. Robert Karlsson, 35, Hamnarbetare Nolered

  20. Gus Kaage, 60, Kommunikatör Masthugget

  21. Sara Lindalen, 41, Grundskolelärare Kvillebäcken

  22. Annika Enghamre, 69, pensionerad Arbetsterapeut Billdal

  23. Emily Muthén, 37, Förbundssamordnare Olskroken

  24. Johan Zandin, 43, Programmerare Guldheden

  25. Anna-Karin Larsson, 28, Jurist Majorna

  26. Arne Lindström, 66, Behandlingsassistent Guldringen

  27. Tobias Dahlgren, 33, Elektriker Rambergsstaden

  28. Luis Tortosa 68, pensionerad Programsamordnare Masthugget

  29. Lars Engen, 64, Universitetsadjunkt Rambergsstaden


KOMMUNLISTAN*:


Valberedningens förslag gick igenom med undantag för ett par mindre förändringar längre ner på listan.

  1. Daniel Bernmar, 36, Doktorand/ Kommunalråd Björkekärr

  2. Bettan Andersson, 54, Behandlingsassistent Redbergslid

  3. Jenny Broman, 42, Grundskolelärare Stigberget

  4. Mikael Wallgren, 42, Trafikledare taxi Backa

  5. Gertrud Ingelman, 65, Gymnasielärare Masthugget

  6. Håkan Eriksson, 33, Handläggare Norra Biskopsgården

  7. Hanna Klang, 35, Bartender/Förskolelärarstudent Stigberget

  8. Johan Zandin, 43, Programmerare Guldheden

  9. Johanna Eliasson, 42, Handläggare Kålltorp

  10. Tony Haddou, 29, Regional samordnare Rambergsstaden

  11. Helen Edenryd, 36, Socialsekreterare Gamlestaden

  12. Erik Norén, 49, Socionomstudent Rambergsstaden

  13. Frida Tånghag, 29, Kock Södra Kortedala

  14. Urban Junevik, 58, Fastighetsskötare Ängås

  15. Sara Carlsson Hägglund, 37, Skolkurator Rambergsstaden

  16. Finn Hellman, 43, Journalist Majorna

  17. Louise Granath, 29, Doktorand Björkekärr

  18. José Arevalo, 69, Pensionerad undersköterska Gamlestaden

  19. Sara Lindalen, 41, Grundskolelärare Kvillebäcken

  20. Yasmine Posio Nilsson, 44, Stödassistent/Riksdagsledamot Länsmansgården

  21. Jesper Berglund, 38, Grundskolelärare Backa

  22. Yvonne Palm, 64, Förskolelärare Linnarhult

  23. Gustav Landström, 31, Spårvagnsförare Guldheden

  24. Christian Forsman, 34, Bartender Majorna

  25. Aftab Soltani, 22, Verksamhetsutvecklare Södra Biskopsgården

  26. Maria "Mia" Sundkvist, 32, Skolkurator Jättesten

  27. Daniel Carlenfors, 40, Bostadsaktivist Högsbohöjd

  28. Mia Mårtensson, 41, Utbildningsadministratör Guldheden

  29. Patrik Helgeson, 33, Gymnasielärare Södra Biskopsgården

  30. Homeira Tari, 52, Ungdomshandledare Backa

  31. Robert Karlsson, 35, Hamnarbetare Nolered

  32. Monika Djurner, 39, Sjuksköterska Kyrkbyn

  33. Candan Gürcan, 53, Förskolelärare Kannebäck

  34. Martin Fahlén, 31, Metallarbetare Landala

  35. Moa Lindh, 36, Teknisk projektledare Hammarkullen

  36. John Edström, 27, Kommunikatör Kvillebäcken

  37. Emily Muthén, 37, Förbundssammordnare Olskroken

  38. Ingbritt Holst, 80, Pensionerad Barnskötare Grevegården

  39. Lena Hammarström, 66, pensionerad Agronom Önnered

  40. Bengt Bivall, 72, Pensionerad Banktjänsteman Skälltorp

  41. Adriana Aires, 36, Student Skälltorp

 

Så stolt för att bland så många bra kamrater få en så hedersam placering på kommunlistan. Nu kör vi!

* Protokollet är ännu inte justerat och enstaka stavfel, smärre fel gällande ålder eller område kan finnas.

Menlös konferens

Sitter just nere i Bryssel på en klassisk "gemensam marknad löser allt" - konferens. Rubriken för konferensen är "Europas utmaningar kan inte vänta" - Hur påverkar EU:s nystart den lokala och regionala nivån?
 
Denna "nystart" handlar alltså om att kommissionens ordförande nu är "folkvald" och att EU tar sig allt större roll och aktivare roll inom en lång rad områden, inte minst ekonomi och utrikespolitik.
 
Först gick en dryg halvtimme åt att SVD:s Teresa Kuchler någon sorts stand-up comedy som "introduktion". Officiellt skulle hon prata om det politiska perspektivet på EU-kommissionens rekommendationer för 2014. I praktiken så förklarade hon lite vad spetskandidat-systemet betydde och hur dessa kandidater för de olika grupperna (givetvis var hon inte kompetent nog att komma ihåg vänsterns kandidat, A Tsipras) jobbade, men inte mycket mer än så. Hon berörde lite om motsättningarna och hur det blir med en mer politiserad ledare av kommissionen som nu ser sig som ha fått ett ökat mandat. Annars var det mest menlösa annekdoter om hur många språk olika EU-toppar pratar...
 
Därefter var det dags för politik, men som vanligt dolt som något sorts "sanning". Detta stod Tom Snels, som är koordinator för Sverigeteamet vid EU-kommissionen. Han pratade mycket om EU:s arbete med den s.k. planeringsterminen och de frågor och synpunkter på vad olika länder behöver göra och vilka utmaningar de har. EU:s prioriteringar är kort sagt ökad konkurrenskraft. Detta ska ske genom det gamla vanliga receptet: Minska "onödiga handelshinder" och förbättrad utbildning och forskning.  Utbildning och forskning är ju ett intressant område där det finns stora utmaningar och stora skillnader i perspektiv. Det är dock hanterbart. Det oroväckande är dock det andra området. Där handlar det alls inte om några nyheter. Det ska bedrivas en stram finanspolitik och ett aktivt arbete mot handelshinder. När Tom redovisar detta låter det som självklarheter. Frågan är ju vad som ryms bakom dessa ord? Jo, det är samma destruktiva besparingspolitik som hindrat EU:s utveckling sedan länge. I dagens läge, med rekordlåga räntor i Sverige, så kan man ju snarare se att det finns ett behov av stora infrastruktursatsningar - för effektiva miljövänliga transporter som stärker hela landets utveckling, men också för ett nytt miljonprogram som löser trångbodheten och därmed underlättar för växande företag i storstäderna att kunna rekrytera personal. Dessutom får man igång hjulen och kan motarbeta den massarbetslöshet som finns i Sverige idag. Tom Snels verklighetsförankring visade sig när han sa att Sverige inte har några problem med arbetslöshet generellt utan bara för specifika grupper... 8 procent är alltså inget problem för en välavlönad EU-byråkrat. Det mest provocerande med det hela är att han står och presenterar politik, utan att vara politiker.
 
Ställde en fråga om det inte var samma gamla högerpolitiska önskemål från Vitboken om minskade miljökrav och arbetarskydd som räknas som "onödiga handelshinder"? Fick såklart inget vettigt svar, men bidrog åtminstone till lite dålig stämning.
 
Därefter var det dags för finländskan Heidi Jern, del av sysselsättning- och tillväxtkommissionärens stab. Hon var mer konkret än andra och pratade om EU:s nya investeringsplan och fonder som företag kan söka pengar på för spännande idéer. En ny sak är att dessa fonder inte längre ska vara låsta till länder etc. utan ska gå dit de gör "bäst nytta". Tillåt mig vara något skeptisk till att det där kommer bli transparant och effektivt! Förmodligen ett intressant föredrag för tjänstemännen.
 
Därefter var det dags för Pierre Schellekens, biträdande chef i klimat och energikommissionäres kabinett. Han presenterade här sin lösning för att effektivisera energisektorn, även om han också var inne på sedvanlig rysshatisk retorik med vikten av att göra europa oberoende från rysk gas. Lösningen här var så klart samma marknadsliberala lösning som med allt annat-  nämnligen - en gemensam marknad för el (surprise!). Där finns det utmaningar när det gäller lagstiftning och infrastruktur. Målet är att man ska ta den "lyckade" svenska avregleringen och göra den på EU-nivå så vi ska kunna välja el från Portugal om man vill, harmoniserade priser och så vidare. Enligt Pierre Schellekens så ska detta ge ett bättre tryck på miljöomställningar OCH lägre priser.

Fan trot. En gemensam marknad där medborgare och företag köper el fritt. Vår billiga vattenkraft ska alltså konkurrera och kunna köpas över hela europa. Blir elen verkligen billigare i Sverige? En sådan fri marknad som fundamentalisterna eftersträvar - kommer ALL el få lov att säljas? I så fall kan det ju bli hur illa som helst - ska man gradvis fasa ut kol och naturgas? Osv. Jag är osäker, men precis som tidigare pass så berörs inte det hela på ett mer politiskt plan utan mer allmänt om hur bra allting ska bli.
 
Sen avslutades det hela med en debatt, som var mer ett samtal mellan tre EU-kramare, nämnligen Fredrick Federley (c), Jytte Guteland (s) och Linnea Engström (mp).
Tre politruker som hyllar EU:s utveckling.
 
Bra med konferensen hittils:
- Jämn könsfördelning
- Stärkt mig i mitt EU-motstånd

Dåligt med konferensen hittils:
- Inget nytt - EU:s svar på alla frågor är mer marknadsliberalism och mer centralism.
- Mycket tveksamt att skicka en så stor delegation hit. Jag och den andre politikern kunde stannat hemma till skattebetalarnas glädje...
 
Visa fler inlägg